Att vara 5 år

Det här är min underbara son. Han är 5 år. Att vara 5 år innebär en massa saker, en av de främsta sakerna är att han kan allt. Allt kan han och den känslan måste vara fantastisk och jag hoppas att han har den kvar länge, länge. Jag har försökt att få honom att vilja göra något på fritiden, dansa, sporta eller vad som helst. Inget vill han göra... han kan ju allt. Har försökt med dans, han har rytmen i kroppen och tycker att det är så kul att titta på dans. "Men börja med dans", säger jag, "du är ju så duktig". Svaret som kommer då är; "men mamma, jag kan ju redan dansa så jag behöver inte gå", och så dansar han för mig och visar. Häromdagen skulle vi skriva bokstäver och det kan han också, han behöver inte lära sig då han redan kan. "Mamma, det kan vara lite klurigt att skriva men jag kan, se" och så skriver han fina små bokstäver, stolt som en tupp, och ja, han kan. Frågade om fotboll och det kan han också, frågade om att vara med mig och laga mat - kan det med, behöver inte vara med, vet hur man gör, "jag kan hacka gurka och duka bordet, det kan jag". Sedan kan han engelska också, på sitt sätt men det är engelska, "glas milk". Han kan fixa med min ajfån, han kan mitt lösenord, han vet hur man tar foto och vart spelen är; "mamma, jag kan allt med din telefon". Han kan så mycket - min son. 

Fast sen blir man trött om kvällen och då kan man inte speciellt mycket. Då gråter man och kan inte ta av sig kläderna eller kissa eller torka sig eller tvätta händerna eller gå och lägga sig eller sova i sin säng, då kan man inte så mycket och behöver bäras till sängen. Att vara 5 år.