En prövning

Imorgon har jag varit hemma i en vecka, vilket har vart underbart. Samtidigt som det är väldigt skönt så är det en prövning. När jag var på sjukan behövde jag inte bry mig om något knappt, förutom att göra mina övningar och ta några varv i korridoren med rullatorn. Nu när jag är hemma så känner jag att jag vill hjälpa till med saker men kan inte göra något. Jag får inte böja mig ner, jag går runt på kryckor så jag kan inte bära något. Är en prövning att vara så himla beroende av andra hela tiden. Jag kan inte fixa min mat, jag kan inte hjälpa till med städning, tvätt eller disk. 

Sedan så har jag och min käre make två olika par ögon och vi ser såklart olika saker, så jag sväljer, vill inte påpeka om hur jag "vill" ha det, han gör ju liksom allt redan. Väldigt nyttigt detta, för hela familjen, barnen måste hjälpa till mer, de måste plocka undan på golvet då jag kan snava över sakerna eller halka på kläderna som ligger i vägen, de måste hjälpa till mer när det ska göras mat, de får duka och plocka av och där sitter jag och tittar på. Jag försöker att inte påpeka om hur det set ut hemma, mannen i huset hinner inte med allt och så är det och jag får snällt vänja mig vid det och tänka att det är okej, det är inte hela världen. Jag försöker att inte tjata och be om saker hela tiden, men ibland är det svårt, det är svårt att inte bli frustrerad och det gäller att ta fram det dära tålamodet som jag har ligger... där... nånstans. 

Vissa gånger struntar jag om att be om saker, vill inte att de ska tröttna på mig, känner mig så tjatig och jobbig. Vissa gånger kämpar jag med en sak, utan att be om hjälp,  och efter mycket om och men kan det funka, som att få upp en tappad krycka eller få på ett visst klädesplagg. Vi kommer på saker hela tiden om hur jag kan göra med vissa saker, som att ha en liten påse på kryckorna, då kan jag lägga i saker där och få med mig dem, hänga saker runt halsen eller knippa ihop något under hakan, alla sätt är bra förutom de dåliga. 

Sedan så blir det ju också lite bättre dag för dag, märker skillnad varje dag och det blir lättare, har inte lika ont, är inte lika stel. Ibland glömmer jag att det faktiskt bara är lite över en vecka sen jag blev opererad, jag måste ha tålamod, jag måste skynda långsamt, inte bli överambitiös utan ta det lugnt och göra så mycket jag kan, då blir det så bra så.